fredag 27 januari 2012

Stockhomsfika 14. Palme.‏

Tack för Ditt brev.


Man försökte göra något positivt till de stora höjdarna. Det var så självklart att man frågasatte det inte.
Därför skrev jag boken Människorättsfall. Jag tänkte aldrig bli själv politiskt aktiv eller använda den för mitt eget syfte.
Det var attså någon typ av hyllning till Kekkonen.
Jag hade jobbat inom juridiken på civilsidan attså hade ingenting med brott att göra. Jurister kan vara väldigt
lättlurade och blåögade om de inte är brottsjurister. De är själva ärliga och träffar bara ärliga människor. Så min slutsats
i boken var att såna fanns inte och jag trodde på den. Efteråt blev nog några provoserade och visade mig motsatsen.
Men  det är svårt att säga om allt berodde bara på det att Kekkonen hade järngreppet om landet och ingenting
kom på ytan. Och efterkommande självklart utnyttjade boken.
Boken trycktes i Stockholm. När jag var i boktryckeriet kom den dåvarande högsta polischefen och hälsade mig. Han var
festklädd, shakett, smal, lång nära två meter, svarthårig och med glasögon. Han var väldigt ståtlig, jag hade aldrig
träffat honom förut. Han ögade boken genom och log.Han var riktigt på feststämmningen. Klockan var 20.30.
Det var Mariadagsafton februari 1986.
På följande natten blev Palme skjuten. Jag fick veta det följande morgon klo 8.30 när löpsedlarna skrek ut det.
Min son, 15 år, var på sportlov i Finland.
Många år senare såg jag vid Nockeby i bilen någon som verkligen var lik Olof Palme. Till och med passande såg några
år äldre ut. Jag tror året var 1992. Jag blev riktigt shockad. Men jag har inte startat ryktet att Palmemordet
var något feikat och i själva verket hamnade Palme i sinnesjukhuset. Det är någon annan som har gjort det.
Jag har träffat Palmes bror, den Claes som var konstintresserad jurist. Och någon kusin med namne Palme har jag
också träffat. Han berättade mycket hur rik Olof Palme var. Och om hans släkt från Estland och Finland, så tidigt
som 1800-talet.
Jag hade tidigare sett alla Sveriges politiker, alla utom Palme.
Man jobbade på mångkulturella arbetsplatser så det riktigt kändes att man är i centrum av hela världen. Om det
hände nånting på andra sidan av jordklotet, var det alltid en eller flera arbetskompisar som blev drabbade via
släktingar eller vänner eller bekanta.


Häls

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar